Slipat glas, ett ljusspel som förekommit ända sedan Romartiden

Det tidigaste avancerat slipade glasprodukterna är de så kallade Diatreta-glasen. Dessa glasbägare är klädda med ett nät av glas, som bildar ett mönster som verkar sväva fritt utanpå kärlet. Det mest kända och bäst bevarade föremålet är Lycurgus cup, se det på British Museum (gå in i Compassen sök på "Lycurgus").
Detta föremål dateras till omkring 200 efter Kristus. (Glas och kristall Schrijver Elka, Nybloms, Uppsala 1963, sid 26)

Det slipade glaset har dock sin blomstringstid under en mycket senare tidsperiod. Vanligast är den kraftiga slipade kristallen under slutet av 1700- och 1800-talets början. (Clarijs Petra, Vad är antikt, Nybloms, Uppsala 1962, sid 62) Under denna tid har Liège i Belgien samt Dublin, Cork och Waterford i Irland, utmärkt sig med sina högklassiga slipade glasföremål. (I bid).

Glas slipas med järnskivor

När man förr grovslipade glas använde man järnskivor som vatten uppslammat med kiselkarbid (karborundum) fick rinna ned över. (Glas, Steenberg Simmingsköld, Natur och Kultur, Stockholm 1958, sid 352) Numer används diamantskivor och karborundumslipskivor i allt större utsträckning. Finslipningen av glaset görs med sandstensskivor eller syntetiska slipskivor som begjuts med vatten. (I bid, sid 353) Poleringen sker mot korkskivor med fuktigt pimpstensmjöl eller tennoxid som polermedel.

Olika indelningar av slipningar (Glasboken, Hermelin et al, sid 341)

Mönsterslipning

Denna typ av slipning göres med skivor som profilerats olika. Med dessa olika skivprofiler bygger man upp figurativa mönster. (I bid, sid 342)

Grundmönstren är:

• Kulor.
• Oliver (Korta eller långa)
• Fjäll
• Kvastar
• Stjärnor
• Skär
• Briliant (Stympade koner)
• Diamant (Pyramider)

En särställning inom mönsterslipningen har blomslipningstekniken. Denna teknik utföres för hand mot små slipskivor. Motiven är ofta stiliserade blommor, fiskar el fåglar.

På bilden ser ni ett böhmiskt glas med rik slipning som täcker in de ovan nämnda grundmönstren.