Ett glas har en fot, en vas har en klack

Desto större fot desto äldre glas

Samma sak gäller med glasets fot som med dess cuppa. Generellt kan man säga att glas från 1700-talet skall ha en fot som är vidare än cuppan.
Man kan delvis åldersbestämma glasen utifrån dess fot.

Den Hessiska foten eller klockformad fot är vanligast på glas från 1700-talets slut. Den vanligaste modellen har Tyskt ursprung och kallas för Perlkelchen (pärlcuppa). Namnet har glaset fått då det i cuppans botten finns en central blåsa omgiven av flera cirkulära luftblåsor (Samlarnytt 10/93, Glas att dricka ur, Bengt Larsson, sid 6).

Omvikt fot är signum på gammalt glas, faktum är att den faktiskt användes in på 1850-talet (I bid, sid 5).

Frimurarglasen har en särdeles kraftig fot, detta för att det hårt slås i bordet när man skålar. Den nedvikta foten förekommer även den på frimurarglas.

Den snurrade foten förekommer under tiden före 1820-50. Foten har som en nedfasad kant en bit ut på foten